Mer vind i seglen!
Det smakar fortfarande blod i munnen. I helgen åkte vi på en rak höger och en karatespark rakt i skrevet och ner i skiten. Förnedringen gav oss inte bara noll poäng utan också en nedflyttning i serietabellen. Mardrömsscenariot som vi pratat om att undvika har blivit verklighet och det är ta mig fan dags att börja ta tag i alla bitar, lösa trådar, ben,armar, hjärtan och hjärnor och slå näven i bordet och vinna ett par matchjävlar.
Våra minnen från våran turne i Mora och Falun-trakterna ligger som bomullrunt våra innebandy-hjärtan. En hårfin förlust mot Falun och seger mot dåvarande serieledarna Mora var ett mer än lyckat drag. Och nu var det vår tur att bjuda in norrlänningarna och bjuda på Lockerudmiddag. Allt verkade peppat, laddat och kroppen var gott och väl förberedd för kamp. Alexandra Larms mun gick i ett, vilket indikerar på mycket känslor och nervositet, mycket publik, pigga ben och alla odds på vår sida. Men vi föll som en fura och ner in träflisen. Stora svarta hål i försvarsspelet och ett genant ingripande från våran sida.
Temat för söndagen var tajt försvar och snabba spelvändningar. En förträffligt bra inledning och efter första perioden står det 2-0 till vår fördel. Sen händer något som jag snart kommer namge till lockerud-syndromet. Barnet blev fråntagen sitt godis, lottovinnaren förla sin lott med miljonvinst eller Lockerud tar ledningen men tappar allt i 2:a perioden.. du ser linjerna. Det är en trend som får mig att rysa av obehag, ungefär som när nätbringan på det sena 90-talet blev en dundersuccé i färgerna chockrosa och spygrönt. Fruktansvärt oattraktivt men som 14-åring hakar man på allt som ligger i tiden, vare sig man fattar tycke för det eller ej. Men den här flugan, som ligger och skavar i mitt lag, ska ligga och så förbli på "ute-listan". Grovt jämfört med en elakartad tumör, gynnar det att upptäcka den i tid innan den sprider sig som en löpeld genom våran redan svårt insjuknade innebandystomme. Nu är den gott och väl upptäckt och det är dags att påbörja behandlingen "operation lycka" och förrinta motbjudande bölder och groteska trender som smittar ner mitt lag.
Måndagsträningen(igår) blev ett kärt möte med fysteamet.Från att ha varit på ett "förlorat-två-matcher-i-helgen"-humör fick grabbarna mig att dra på smilbanden med deras spirande karaktärer och solskensliknande ansikten, som faktiskt aldrig tycks sluta stråla. Så det var med glädje frivändningar, ståeende rodd och benböj utfördes. Att sen bli utsedd till "årets skribent" på deras blogg, gör mig bara ännu mer knäsvag. Träningen kantades senare med målvaktsträning och mer jobb på försvarsspelet för att fylla igen de gropar som finns. Våran kanske livs viktigaste träningsvecka väntar och kommande helg ska vi inte tala om. Jag är inte ens kapabel till att beskriva dess angelägenhet med ord. Inse allvaret.
Trendigt?
Karin "kakan" Didriksson
