Lockerud är sååå, vaddå?
Jag: Mmm.
Pappa: Jahapp, hur gick det då?
Jag: Jo, det gick bra.
Pappa: Åh, jag tycker om Lockerud så mycket, mamma hejar ju på Endre ibland, men jag håller BARA på er.
Jag:Ja, det är ju bra..
Pappa: Ja, ni är så.....
Jag: Så?
Pappa: Såå, bara såå. Där kan man säga vad man vill, men ni är bara så..
Jag: ÖÖhh, okej?
Pappa: Så är det. Tjaa!(går sin väg)
Ok. Vi är så . . .sen är det upp till var o en att fylla i meningen. Snygga, omtänksamma, tuffa, grymma..You name it. På Lördag vankas det krig i Västerås mot tigrarna i Rönnby. Senaste mötet i Mariestad är ingen skön rulle, då vi blev kokta och utspelade med siffrorna 1-11. Inte mycket att orda om, utan bara vara realistiskt och acceptera rönnby som ett bättre lag. Den matchen. Nu är mätarna nollställda, ryggsäcken tömd och båda lagen står på ruta ett. Att vi är dem som kommer stå etta på prispallen, är kanske inget essentiellt krav. Istället ska vi rikta in oss på att ge dom en redig omgång, hitta tillbaka till grundspelet och utföra en match, där vi efteråt kan tänka: "Vi gav allt, vi är nöjda med vår insats." Då har vi gått vinnande ur striden, vad än protokollet säger.
Under veckan har en ny själ dragit på sig Lockeruds-tröjan och valt att kriga med vår klubb. Tjejen heter Jeanette "Bettan" Nicklasson", och är en pigg 17-åring från div 2 laget Skövde. Snabb, måltjuv, energiknippe, är hennes attribut och höjer också ribban ett steg i konkurrensens och rivalitetens namn. Vilket betyder hårdare jobb från alla, och det går i sin tur hand i hand med färdighet och mer effektivitet. Alla som väljer Lockerud, älskar vi, så det är med stor glädje vi välkomnar Bettan till vår klubb.
BETTAN!
"Försök och misslyckas, men misslyckas inte att försöka."
Karin "Kakan" Didriksson
Allt har den som hoppas kan, inget den vars hopp försvann.
Att försöka sammanfatta förgående helgs eskapader, vore att ta sig vatten över huvudet. Man blir bara så fruktansvärt ledsen och vill helst inte börja pilla i gamla sår som man måste få låta läka i fred. Det var en 0-poängs-helg som gav oss en ordentlig baksmälla och man mådde inte på tipp-topp när man klev av bussen på sena söndagskvällen.
Hjärnan gick på högvarv den natten, tankarna snurrade både in, ut upp och ner. Man ville liksom bara skrika sönder allt och alla, men istället höll man käften och gick sönder själv.
"Jag tycker så synd om er..." Det var första kommentaren på måndagsmorgonen. I samma skede bestämde jag mig för en sak: Jag kommer ALDRIG sluta tro på mitt lag.
Det må vara en ondcirkel, svacka eller down-period..vad det än kallas för är den till för att brytas. Och det avgörande motmedlet kan inte komma från någon annan än oss själva.
För att bortse från en usel helg i storstaden, kommer här ett klipp på att av åtskilliga hyss, som duon Rosén och Turbo utförde, när Lockerud invaderade Citygross i Bromma.
Karin "Kakan" Didriksson
Domedagen?
Yttersta domen eller Domedagen är tanken på en slutgiltig dom för alla människor som förutsätter ett linjärt tidsbegrepp, enligt vilket historien har en början och ett slut. Jag vet att i mångas ögon betraktas kommande 6-poängshelg som en sådan. Det må hända att paralleler kan dras men att historien skulle vara finito efter helgen är nonens, vare sig vi kommer gå med vinst eller förlust. Serien är ett världskrig, en hel enda lång domedag, präglat med fejder där de vassaste kvinnostyckena får plocka pinnar. Uttrycket ”det blir aldrig som man tänkt sig” är en formulering som ofta prickar rätt, både på gott och ont. Att Mitt Lockerud/mariestad skulle ligga på kvalplats efter 17 matcher var långt bort från vad mina ögon såg. Men i nuläget måste man gilla läget, upp med huvudet, se fienden i vitögat och kriga på tills dagen ser sitt ljus och lagen får sin dom.
Gårdagens och veckans sista pass innan avfärd mot Stockholm, inleddes med en timmas mental träning med vår coach ”mental-lena”. Diverse övningar utfördes och positiva saker om oss själva och laget, plockades fram och fördes i rampljuset. En öving gick ut på att alla fick en post-it lapp fasttryckt på ryggen och sedan skulle man gå runt och skriva en positiv sak på var och en av sina lagkamrater. Vi fick så småningom plocka bort lappen och avnjuta värdefulla egenskaper om oss själva, både innebandystyrkor och personliga egenskaper. På Jenny Lundmans post-it lapp var det någon som hade skrivit MILF (Mother I'd Like to Fuck ),som är ett begrepp inom porr och populärkultur som syftar på en sexig medelålders kvinna. Vem som skrev detta fyndiga begrepp och fick flera att små-le kom aldrig fram, utan lämnades åt spekulationerna. Mina aspekter pekar på piff och puff, bill och bull eller även kallade: Rosén och Turbo.
Mammakex!
Efter en väl genomförd träning unnade vi varandra ett besök på McDonald’s för att ge lagsammanhållningen en dunk i ryggen och givetvis fylla kistan med el maco, cheeseburgare och chicken wings. Restaurangen i Mariestad är inte den färggrannaste kritan i lådan. Troligtvis har dom jobbat för mycket med lim eller så saknar dom några knappar på fjärrkontrollen.
Scenariot ser ut ungefär såhär: Alla har fått sina hamburgare förutom Peso, efter både 2, 3 och 4 minuter får hon till slut sin mat, tar en tugga och upptäcker osmakligt att nötfärsburgaren är allt förutom genomstekt. Givetvis för hon fram sitt klagomål till kassörskan som ger ett något förvirrat och obegripligt svar: ”Den där… …ska se ut så. Men om du väntar en stund med att äta den, tillagar den sig själv och blir genomstekt..” Okej. Mcdonalds har kommit med en ny innovation, mat som tillagar sig själv. Ingen ugn, ingen spis, ingen energi till spillo. Kort och gott en sensationell nyskapelse för vår koldioxid-pumpande planet!
Peso är lika paralyserad som man ska vara när man får ett sådant svar och går tillbaka till sin plats. Droppen för ica-åsa(Svensson) som kastar pommesen i bordet, trycker ner ketchupen i sugröret, sliter tag i Pesos blod-drypande biff, och gör vad en tvättäkta konsument ska göra vid missnöje, och kirrar en ny burgare till Peso. GIRLPOWER! Dags att bojkotta McDonald’s kanske eller så får personlen jobba lite på sina undanflykter, för det där var bara pinsamt dåligt.
Hamburgaren som kan tillaga sig själv.
Sist men inte minst vill jag uppmana er till en super-weekend i Stockholm. Lördag kl 15.00 i Storängshallen, Huddinge-Lockerud/Mariestad. Söndag kl 13.30 i Tibble CC, Täby IS IBK-Lockerud/Maristad.
Karin"Kakan"Didriksson
Familj?
Nej jag ska inte skriva om matematik. Det är ju innebandy det handlar om. En sån enkel sport som kan vara så svår att utöva. Hur man än vrider och vänder på det hela så skapar plastbolljagande sporten så mycket känslor. Gemenskap, ilska, sorg, glädje, uppgivenhet, kaxighet, attityd, ja listan kan göras lång.
Handlar det bara om innebandy?
Vi är som en stor familj med mammorna åsa, frida och papporna Kjellis, Stefan, Fredrik i spetsen. Och börjar man räkna timmar så träffar vi varandra nog oftare än våra egna familjer. Jobb, mat, träning, mat, sova... Vi kan varandra utan och innan. Som kakan skrivit förut så har den aggresiva kvinnliga veckan synkat sig väl i laget till pappornas förtret.
Vi är ca 20 st olika själar som blivit till 1 person. Mår man dåligt så finns det flera axlar att fälla sina tårar på och är man arg så finns det många käftar att käfta emot. Det är det som kallas familj. Vi finns där för varandra i vått och torrt. Det kan jag svära på efter mina egna erfarenheter iår... Jag är stolt över att spela tillsammans med ER och jag är glad att just NI är min stora familj.
Nog med den mjuka sidan...
Nu är det dags för att knyta näven och slå den i bordet. Hårt! De heta känslorna som visas på träningen måste vi ta med oss till matcherna. Vi blir som fromma lamm när domaren blåser i pipan, det är som att gå från en hårdrocksfestival till dansbandskonsert. Och det är ingen go korv!
Träning ikväll, det sista ska finjusteras och slipas. Nu jävlar i havet!
Glöm nu för tusan inte bort det traditionsenliga samkvämet efteråt!!!
Det finns inga genvägar till framgång, bara hårt jobb! citerat kotten
#19
Mer vind i seglen!
Det smakar fortfarande blod i munnen. I helgen åkte vi på en rak höger och en karatespark rakt i skrevet och ner i skiten. Förnedringen gav oss inte bara noll poäng utan också en nedflyttning i serietabellen. Mardrömsscenariot som vi pratat om att undvika har blivit verklighet och det är ta mig fan dags att börja ta tag i alla bitar, lösa trådar, ben,armar, hjärtan och hjärnor och slå näven i bordet och vinna ett par matchjävlar.
Våra minnen från våran turne i Mora och Falun-trakterna ligger som bomullrunt våra innebandy-hjärtan. En hårfin förlust mot Falun och seger mot dåvarande serieledarna Mora var ett mer än lyckat drag. Och nu var det vår tur att bjuda in norrlänningarna och bjuda på Lockerudmiddag. Allt verkade peppat, laddat och kroppen var gott och väl förberedd för kamp. Alexandra Larms mun gick i ett, vilket indikerar på mycket känslor och nervositet, mycket publik, pigga ben och alla odds på vår sida. Men vi föll som en fura och ner in träflisen. Stora svarta hål i försvarsspelet och ett genant ingripande från våran sida.
Temat för söndagen var tajt försvar och snabba spelvändningar. En förträffligt bra inledning och efter första perioden står det 2-0 till vår fördel. Sen händer något som jag snart kommer namge till lockerud-syndromet. Barnet blev fråntagen sitt godis, lottovinnaren förla sin lott med miljonvinst eller Lockerud tar ledningen men tappar allt i 2:a perioden.. du ser linjerna. Det är en trend som får mig att rysa av obehag, ungefär som när nätbringan på det sena 90-talet blev en dundersuccé i färgerna chockrosa och spygrönt. Fruktansvärt oattraktivt men som 14-åring hakar man på allt som ligger i tiden, vare sig man fattar tycke för det eller ej. Men den här flugan, som ligger och skavar i mitt lag, ska ligga och så förbli på "ute-listan". Grovt jämfört med en elakartad tumör, gynnar det att upptäcka den i tid innan den sprider sig som en löpeld genom våran redan svårt insjuknade innebandystomme. Nu är den gott och väl upptäckt och det är dags att påbörja behandlingen "operation lycka" och förrinta motbjudande bölder och groteska trender som smittar ner mitt lag.
Måndagsträningen(igår) blev ett kärt möte med fysteamet.Från att ha varit på ett "förlorat-två-matcher-i-helgen"-humör fick grabbarna mig att dra på smilbanden med deras spirande karaktärer och solskensliknande ansikten, som faktiskt aldrig tycks sluta stråla. Så det var med glädje frivändningar, ståeende rodd och benböj utfördes. Att sen bli utsedd till "årets skribent" på deras blogg, gör mig bara ännu mer knäsvag. Träningen kantades senare med målvaktsträning och mer jobb på försvarsspelet för att fylla igen de gropar som finns. Våran kanske livs viktigaste träningsvecka väntar och kommande helg ska vi inte tala om. Jag är inte ens kapabel till att beskriva dess angelägenhet med ord. Inse allvaret.
Trendigt?
Karin "kakan" Didriksson
Floskel i Gotland nummer 2.
Turbo sitter på fönsterplats med näsan tryckt mot rutan,tittar ner och ropar: "Jaha, och där åker vi över Sveriges landsgräns tjejer".
Återigen råder en viss tvekan om hur vida Gotland hör till Sverige eller ej. I mångas ögon, framför allt turbos, framstår Gotland som ett eget land och skapade noja kantat med frågetecken. Och jag måste medge att jag var osäker på om passet skulle med i handbgaget eller inte. Kommer det vara passkontroll? Behöver man vaccinera sig innan färden? Hepatit? Djungelfeber? Men när allt kom omkring, fick vi bekräftat att det inte var så farligt ändå. Faktum är att Gotland är en ö som faller mig väl i smaken. Men jag måste medge att jag var riktigt sugen på att smuggla med en älgko och en brunstig älgtjur, när det kom till min kännedom att Gotland saknar älgar. Tänk att få vara den som införde älgstammen på ön och därmed gav den gotländska turismen en redig hög uppeggade älg-pilskna tyskar serverade på ett guldfat. Förstå vilket uppsving för den gotlianska välfärden!
Karin "kakan" Didriksson
Floskel i Gotland nummer 1.
Historia: Vi har precis landat med flyget på Gotland, och är påväg ut från Visby airport för att ta det första klivet på gotländsk mark. Utanför flygplatsen sitter en mega-stor, gul, 10x10 meters skylt med en text(skriven på gotlands-dialekt), som lyder "VÄLKUMMEN TI GOTLAND!".
Turbo(hejdar sig, ställer sig rakt framför skylten, blickar upp mot texten och befinner sig i något perplex-liknande tillstånd, för att sedan utbrista: "MEN HEEEEEEEEEEEEEERRREEEGUUUUUUUUUUUUUUUUUD! ANNIEEEEEEE! DU MÅSTE TA KORT PÅ DET HÄR! DOM HAR JU FÖR FAN ETT HELT ANNAT SPRÅK HÄR!!!!!!!! "
Sandra "Turbo" Blomkvist.
Uppsnappat av Karin"Kakan"Didriksson
Ny helg med nya möjligheter
Det går inte att bromsa sig uppför en uppförsbacke. Utan det gäller att bara trampa utav helvete och så får det bära eller brista. Den känslan infinner sig i mitt inre. Förra helgen är glömd och nu SKA vi ta till vara de nya möjligheterna som ges.
I helgen besöks vi av Falun och Kais Mora. Senaste mötet med dessa lag får mig att känna välbehag. Vi minns så väl hur det gick. De ska inte få komma till våran hall och tro att det är bara att hämta 3 pinnar var. För nu är det krig.... Vi bryr oss inte om vilka spelare de andra har utan vi koncentrerar oss på våran kapacitet. Och vi kan om vi vill, det har vi visat förut och nu gäller det för alla att ta fram det.
Tron på att vi vinner är inte stor när man läser ute i det stora cyberrymden. Bara det ger extra tändvätska, fortsätt och häll på, för desto bättre brinner det!
Träningarna i veckan har återigen varit med mycket känslor. Nuförtiden är det full krig när Kotten blåser för tekning. Vi beter oss som katter när de blir klappade mothårs. Om inte värre. Blåmärken, flygande klubbor, svordomar, utskällningar, pikningar, tacklingar, you name it, det händer i Vadsbohallen under veckorna som råder. Det är inget för de som tycker om att lukta på blommorna á la Ferdinand vis. Det är de här känslorna vi ska ta med oss när domaren blåser igång i helgen. Kramas kan vi göra efteråt.
Publiken är mer än välkommen till Vadsbohallen på Lördag då vi möter Falun kl 15 och på söndag när Kais Mora står för motståndet kl 14.00. Kom ihåg att NI ,publiken, är vår sjätte utespelare.
No mercy!
#19
"Det var ju synd det där med helgen..."
Våran helgturne var inte den vassaste kniven i lådan. Det som i förhoppningen skulle bli en dramafilm med ett lyckligt hollywoodslut, bytte skepnad till en blodig slaktarrulle där alla dör och jorden går under. Besvikelsen är omätbar och samvetet är näst intill svart.
Det finns två olika typer av förluster: Den tacksamma ochn den föga givande. Den tacksamma förlusten infinner sig när man förlorar en match mot ett lag som är sjukt mycket starkare, och bra mycket bättre. Man har offrat sitt liv i matchen, varje individ har givit 110 % av sin förmåga och man har gjort så gott man kunnat. Men förlorar, för att moståndarna, rätt och slätt ,var bra mycket vassare. Då kan man ta det.
Men den föga givande förlusten, eller otacksamma? Enligt min mening finns det inget som gör mig så bekymrad, frustrerad arg och ledsen. Att kliva av banan, som en tafatt förlorare, är en pinsam mardröm utan ände. Man kastar klubban, stänger av mobilen, gräver ner sig, tar omvägar för att slippa träffa på folk som vill fråga om matchen, grinar, rannsakar sig själv och grinar ännu mer. Detta scenario infann sig i helgen, med dubbel bemärkelse. Glöd, passion, offrande, laganda, samarbete.. alla de begrepp som ligger oss varmt om hjärtat, glömdes kvar vid incheckningen på brommas flygplats. Måtte de komma till rätta i veckan. 
Ledsna och bedrövade Lockerudare i bussen hem från storstan.
För att inte gräva ner oss djupare än så kommer jag uppdatera bloggen med ljusa guldklimpar i form av dumma kommentarer om Gotland, sköna pics och andra korn, inom kort. Januari kommer att bli en intensiv månad och redan till helgen väntar åter ett dubbelmöte, med vår förtjusning på hemmaplan. Så boka in lördag och söndag bums i era I-phones, kalendrar, post-it-lappar..you name it!
OCH! Håll er uppdaterade, en tävling väntar här på bloggen:)!
Karin "kakan" Didriksson
den yngre generationen is back on track!
Mycket har hänt under matchuppehållet i jul, vi har blivit starkare, klokare, våra skinkor har blivit fastare (åtminstone vill vi tro det) och vi har som alltid en ryggsäck fyllda med nya och klipska kommentarer av våran egna Alexandra Larm. En Larm som förövrigt äntligen har kommit över förlusten mot USA i JVM, vilket humör tjejen har! Hon reste sig ur soffan, skrek en rad fina ord, smällde igen dörren och gick och la sig medan vi, Annie och Turbo, mest låg och skrattade. Synd att vi inte fick det på film..
Igår fick hon till det igen:
Vi sitter och stretchar i vår fina ring som Stefan Wallin lärt oss. El Capitano tycker att vi ska ge rosor till varandra och hon själv börjar med en fin mening till Kakan. Kakan bli lite generad och skickar vidare. Det slängs lite rosor hit och dit och Annie passar på att ge en till Alexandra.
Annie- Larm jag tycker det är så kul att du kommer med så roliga kommentarer hela tiden.
Larm- Ja, det har blivit lite av min grej antar jag.
Kotten träder in i ringen och plötsligt utropar Larm: Kotten, jag tycker det är så härligt att du ler hela tiden.
I helgen är det inget annat än revansch som gäller och vi är taggade till 1000! Som Kakan skrev (ja, hon var först med det också) så ska vi ta oss an Endre och Balrog.
Dock kör vi på ett annolunda färdmedel i helgen till den yngre genetationens glädje. Både flyg, båt och buss kommer det bli! Det innebär att förutom att vi har packat ner det vanliga sakerna (plus 1dl vätska som Linda var så duktig att förklara för oss att man bara fick ha med sig på flyget) var vi nere på banken i veckan och växlade sedlar till mynt för spelhallen på båten. I första hand ska vi knipa 6 poäng i innebandy, och dessutom hoppas vi att vi vinner tillbaka våra satsade pengar på bantiterna på båten..
den yngre generationen- Annie Rosén och Sandra 'Turbo' Blomqvist
Oflyt-sååå 2009.
Julskinkan är slut, is-chokladen borta, raketer är uppskjutna och vi kan väl i stort se julen och året-09, vara ett avslutat kapitel. I takt med att granar kastas ut och mellandagsreornas fyndhörnor reduceras, tar det nya året 2010 full kraft att bli ett år i lyckans tecken.
Men hur skulle världen se ut om inga år fanns? 365 dagar har vi på oss att fylla säcken med upplevelser, ävenyr och annat spex. Helst ska man hinna med så mycket som möjligt på kortas tänkbara tid. Man ska vara internationell, aktuell, fashionell, presentabel, välbeställd och tjäna FETT med pengar. All positiv erfarenhet mäts med den mörka baksidan av livet. Motgångar vs medgångar. Differensen avgör årets slutresultat och man kan starta ett nytt liv med nya löften. Man kan se det som en nytändning och lägga 2009 bakom sig, starta om från ruta ett.
För mig och mitt lag kommer 2009 alltid ligga varmt om hjärtat, rent innebandymässigt är det året som gjorde fyrkanter runda och glasbitar till diamanter, och året då jag friade till Lockerud/Mariestad.
Vårat avancemang till elitserien var som grädden på moset efter en felfri, oslagbar serie i div 1 och vi fick tillbaka VIP-rummet i världens bästa damliga.
Nu har halva serien spelats, och vi har fått mersmak på livet som nykomlingar i elitserien. Tyvärr så speglar inte tabell-läget våra insatser. 10 förluster, 1 oavgjord och 2 vinster, är kanske inget att bestiga mount everest för. Trots detta ska vi var hoppfulla. Åtskilliga gånger har vi fått kliva av planen med noll pinnar i poäng-väskan, men det har ändå kännts som att matcherna har varit våra. Ett jävla oflyt dök upp, som man vill ta stryptag på, köra i mixern och kasta i tunnan "ej återanvändningsbart material". Oflyt är såååååå 09. Nu vet vi hur korna ska mjölkas och vi ska köra med full fart och turbo, hjärta och hjärna, ända in i kaklet och tills motståndarna sitter i ribbstolarna. Detta är 2010 års paroll.
Och vad kan tillfredställa detta mer än att inleda det nya året med en sex-poängare? På lördag går flyget mot destination Gotland och vi är taggade som aldrig förr, det talar i varje fall gårdagens träning för. Det är dags att måla om södervärnshallen från gult till blommande rött, lillasyster slå storasyster och framför allt att
Lockeruds damlag går segrande ur striden, både vad gäller poäng och matchmässigt. Efter Gotland lämnar vi ön och gör ett avstamp hos demonerna i Botkyrka.
Hejdå 2009, Välkommen 2010!
Fruktansvärt fel.
Fruktansvärt rätt!
Karin "kakan" Didriksson
